Maigret flyttar hemifrån

Beskrivning:

Få städer i världen omfattas av sådana romantiska föreställningar som Frankrikes huvudstad! En titt på den förträffliga Disney-rullen Ratatouille igår förmedlade den vanliga bilden, med det trolska ljuset och den enastående kokkonsten. Turisters förväntningar kan pumpas upp tills de blir omöjliga att uppfylla, och kraschlandning följer som på beställning. I förebyggande syfte anbefaller doktorn härmed regelbunden läsning av Simenon-deckare före avresan. Inte många illusioner överlever detta.

Kommissarie Maigrets Paris domineras inte av Eiffeltornet och Champs-Élysées utan av stadens undervegetation, av fifflare och rufflare, av lätta damer och trötta herrar, av näringsställen av typen hål-i-väggen, av en trångboddhet som inflyttningen från landsorten efter kriget orsakat och som ännu inte avhjälpts genom förorternas framväxt. Mitt på Rue Lhomond, en 600 meter lång gatstump i det uråldriga femte arrondisemanget, har en av Maigrets medarbetare fått lungan genomborrad av ett skott. Av skytten syns inte ett spår. Vem kan ha haft ett intresse av att röja Janvier ur vägen?

Gåtan i en Simenon-deckare är sällan verkligt besvärlig, och man kan lätt känna att den inte är huvudsaken. Myllret av personer är väl skildrat men få av figurerna är individuellt minnesvärda: deras uppgift är att bidraga till den stora fresken, som i sin tur kan påminna om en målning av Pieter Bruegel, med en uppsjö av samtidiga mer eller mindre sammanhängande händelser. Maigret själv är en organisk del av tavlan, inte en extern superdetektiv: han äter samma mat som folket, dricker samma enkla vita Auvergne-vin och tänker samma tankar. Klart han får fast sin man till slut. Fyra förstoringsglas.

Deckare