Äktenskapets komedi

Beskrivning:

Titeln på Gustaf af Geijerstams nya roman är i och för sig förträfflig. Om ett gammalt, litet vårdslöst skämt, som säger, att äktenskapet instiftats af »djäfvulen, världen och vårt eget kött» är sant - och en del litterära skildringar, t. ex. af August Strindberg, låta en åtminstone ibland tro därpå - finnes det onekligen i äktenskapet ett och annat af fundamental komik, som intill yttersta domen kommer att sysselsätta herrar satirici. Men fast titeln sålunda i och för sig är god, passar den absolut icke på en bok af Geijerstam. För honom är äktenskapet nämligen långt snarare ett sakrament än en komedi, och all ironi är bannlyst från hans sätt att skildra denna heliga förening. Om han en gång i tiden också har varit bland dem, som i sin diktning burit rosor och dufpar till Eros' altare, är han nu blifven den allvarligaste och mest öfvertygade af Hymens präster. Man må blott icke därför tro, att han framställer giftermålet som en ljuflig och glad idyll med så solig färg, att läsaren, om han tills dato trilskats vid att fasthålla det osälla ogifta ståndet, genast skyndar att draga frieriredingoten på och ila i brudstol. Tvärtom, den äktenskapliga religiositet, som alla hans sista böcker förkunna, är full af allvar, kamp och pröfning. Det står visserligen icke öfver hans giftermåls dörr den hemska uppmaningen att låta hoppet fara, men där står ett varnande ord om strid och vedermöda. Gustaf af Geijerstams äkta-folk äro också så absorberade af sin egenskap att vara gifta, att den öfriga delen af världen föga intresserar dem. Att vara äkta man är här den kinkigaste, mest uppslukande af befattningar, och det är egentligen inom äktenskapet, som man måste sträfva de sju åren för att vinna Rakel. Ty i motsats till mer lättsinniga skildrare af huslig lycka, är det icke vid smekmånaderna, som Geijerstam dröjer. Nej, den djupa äktenskapliga lyckan, den ligger långt fram i tiderna. Man når den först sedan man genomlefvat år af missförstånd.

Romaner