Den siste knallen

Beskrivning:

När Gunnar Falkås berättar om bönder gör man klokt i att lyssna. Inte många svenska författare äger hans trygga och självklara förtrogenhet med landsbygdens människor, med deras känslor, problem och villkor, med miljön som har format dem sedan generationer. Nu kommer han med Den siste knallen. En så fullmatad och jordnära bonderealism har sällan skådats, så generösa portioner av mustig och välsmakande kulturhistoria har Sverige inte bjudits på mången god dag.
Falkås har inte gjort det lätt för sig. Det ligger ett oerhört arbete bakom denna färgstarka gobeläng, som i minsta detalj är stilriktig och sann. Det här är Västergötland under senare hälften av 1800-talet, så levde de bönder som vid sidan av jordbruket försörjde sig som resande köpmän med prima, handgjorda varor i bagaget, kläden, träslöjd och annat, alltsammans resultatet av många kvällars och lediga stunders flit.
Här berättar Falkås om de sista västgötaknallarnas tid. Järnvägar har börjat byggas. De vilda rallarna spränger och super sig fram genom landskapet, som med ens blir ett annat: nya samhällen växer upp. Med dem följer fasta handelsbodar, och därmed är knallarnas öde beseglat. Den femtioårige Olof inser detta redan tidigt. Han är en karaktärfast och stadig man, lika väförsedd med barn som med goda egenskaper. Både ansvaret för familjen och känslan av att kanske vara den siste inom sitt aktade skrå fyller honom med oro och vemod.
I den siste knallen hushållar Gunnar Falkås med uttrycksmedlen på ett så mästerligt sätt att man emellanåt kommer att tänka på den isländska sagan, samma kärva humor, samma detaljrikedom.

Romaner