Den sjungande dalen

Beskrivning:

Den sjungande dalen

Den sjungande dalen - det är författarens egen hembygds dal i Hälsingland men den kunde ligga var som helst i en mellansvensk bygd. Här skildras årstidernas gång i naturen: senhösten, då svanarna med omisskännligt nöje åker kana på nylagd glansis, februari, då gräsandhonan bereder sig en trygg och varm hamn i ett översnöat dike, och våren, när storspoven fyller dalen med en jublande drill, som avtonas i ett belåtet joller och kommer drängen på vedbacken att stanna upp i ett förnöjt leende.
En vacker dag är det isfritt och försommar. Den första varma dagen med flugsurr och fällande änder och yrvaket vinglande fjärilar börjar gäddleken. Rom och mjölke blandas - efter parningslekens fasta jagar sen gäddorna småfisk med utspända fenor och lystna ögon.
Om ett tiotal dagar skall hundratusentals gäddungar kläckas och abborrarnas bukar stå stinna av Acktjärns nykläckta överflöd. - Äta och ätas! Javäl. Så går det till. Men det är förunderligt hur författaren får naturens eget trygga lugn att smitta av sig på läsaren: det kommer ju nya vårar och nya kullar! Och så är även människornas liv i den sjungande dalen.
Vid inloppet till Brunmyrtjärn ligger Näsbertshålet. Där har fisken genomfartsled. Ett enda notvarp där gör rent hus med abborrar, mört och braxen, och där har också Näs-Bertas hemlighetsfulla kärlekssommar en gång ändats i tragedi. Med fin lyhördhet passar författaren in människornas glädje och sorg i dalens sammanhang, och det ger ökad skönhet och balans åt hans skildringar av djuren.
Hans Lidmans trygga hemmastaddhet i markerna ger läsarna ett slags lyckokänsla: man kan alltså leva lugn, tänker man, bara man lyssnar i naturen och iakttar utan jäkt och utan att störa eller låta sig störas. Själva hälsan tycks bo i denna förtrogenhet med djuren och tingen som så trivsamt förmedlas med författarens egna tonfall och bilder i denna bok.

HANS LIDMAN
är norrlänning, född 1910 och sedan många år bosatt i Edsbyn i Hälsingland. Sedan ett tiotal år tillbaka ägnar han sig uteslutande åt författarskap, men han är också en utomordentligt skicklig fotograf, och det är —för att citera en recension av hans bok Vinterdagar - så att man inte vet »vad man skall sätta främst, texten eller illustrationerna. De är faktiskt lika högklassiga båda».
Lidmans tidigare böcker har framför allt anknytning till hembygdens kulturhistoria, och han har i många år varit den drivande och mest skrivande kraften i årspublikationen Hälsingerunor, som i sin art är föredömlig.
Lidman är också en framstående sportfiskare, vilket bl. a. avsatt spår i den mycket stimulerande boken Fiskefeber. Som sportfiskeskildrare har han för övrigt stort anseende långt bortom landets gränser.
På senare dr har emellertid Lidman fördjupat och vidgat sitt intresse för naturen och dess företeelser. Människan är insatt på sin plats i hans litterära skapelser. Hans skisser får mer och mer karaktären av noveller, där hans fina och älskvärda lyhördhet för mänskliga nyanser ingår en lycklig förening med hans oerhörda sakkunskap i allt som rör livet i markerna.

Hälsningeförfattare Hälsingland Voxnadalen Voxnan Ovanåker