Dom hade inget val : de västsvenska fiskarna under krigsåren 1939-1945

Beskrivning:

De första veckorna i maj månad 1945 drog hela världen en lättnadens
suck. Det fruktansvärda andra världskriget led mot sitt slut.
De tyska stridskrafter, som fem år tidigare hade börjat sitt övermodiga
erövringskrig stod nu inför totalt sammanbrott. Ordet FRED var på allas
läppar.
Också i vårt land, som lyckats bevara neutraliteten var glädjen över-
svallande. Och om glädjen var stor i Sverige som nation, var den särskilt
påfallande i kust- och skärgårdssamhällena. De människor som haft havet
som arbetsfält hade ju under alla dessa år tvingats leva — bildligt talat —
med döden som arbetskamrat.
För yrkesfiskarna lurade faror överallt. Inte nog med att de, som andra
sjöfarare måste färdas på havet, de skulle ju också ur havet hämta upp
livsmedel för en hel nation. Minor, sprängbojar och paravaner skördade
därför ett stort antal fiskares liv. Därtill kom bombningar, beskjutningar
och andra krigshandlingar som de utsattes för.
För de anhöriga iland var denna tid säkerligen minst lika påfrestande.
Oron och ängslan gnagde ständigt på sinnena. Nutida möjligheter till
kommunikation mellan båtarna och hemmen fanns ju inte. Radiotelefo-
nen var ju visserligen uppfunnen, men kunde inte användas av fiskare
under krigsåren.
För de hemmavarande blev därför varenda fiskeresa en enda långt
utdragen oro som inte stillades förrän de återigen såg sina närmaste
komma hem. Om de kom hem . . .
Ja, t.o.m. efter krigsslutet skördades offer bland fiskarna. En båt
minsprängdes den 20 juni 1945, alltså sex veckor efter krigets slut. Sex
man fick då sätta livet till. En annan båt skadades så att den sjönk då en
mina detonerade den 27 september samma år. Den gången klarade sig
dock besättningen.

Andra Världskriget Kontoret