En dag i Ivan Denisovitjs liv

Beskrivning:

Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.

Solzjenitsyns mästerverk En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om den mänskliga förmågan att uthärda även de mest nedbrytande förhållanden. Romanen är - mitt i den väldiga bedrövelse som beskrivs - en oerhört positiv skildring av individens stora inneboende kraftresurser. Boken är en hyllning till den mänskliga livsviljan och överlevnadsförmågan.

Huvudperson är Solzjenitsyns alter ego Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, som dömts till tio års straffarbete i ett sovjetiskt arbetsläger. En dom som vid minsta förseelse mot ordningsreglerna kan backas på med ytterligare tio år, eller tjugo. Tanken är att fången inte ens ska kunna glädja sig åt att hans strafftid med säkerhet krymper för var dag som går.

Berättelsen utspelas på en enda dag, en dag som många andra. Fångarna väcks av reveljen klockan fem. Efter en mager frukost marscherar de iväg till en byggarbetsplats för att mura i 27 graders kyla. Kanske kan Sjuchov utverka någon liten förmån idag, en extra skål soppa, en extra bit bröd. Han håller noga reda på sin personliga sked som han förvarar i stövelskaftet.

Arbetet är nedbrytande hårt. Filtstövlarna utgör inte mycket till skydd mot kylan, vantarna är tunna. Varje arbetslag består av 20 man som övervakas av den som utsetts till lagchef och ansvarar för att dagens beting genomförs. Det finns ingen möjlighet att smita undan, att inte jobba hårt.

Gång på gång ställs fångarna upp för att räknas, trots att de är omgivna av ödemark och inte har någonstans att fly.

Sjuchov är fyrtio år, han har varit där i åtta. Två gånger per år får han brev hemifrån, från sin fru. Han har två vuxna döttrar, hans son är död. En gång var han snickare, nu är han enbart fånge. Hans tandrad är gles. Han läspar.

Sjuchov är inställd på att överleva, på att ta sig igenom. Han är närvarande, han lägger märke till allting, han är skärpt. Det är en stor skillnad mellan att bara vara och att vara skärpt. Bara den som hela tiden är skärpt klarar sig.

Solzjenitsyn vet vad han talar om, allt detta är självupplevt, han satt själv i arbetsläger i Kazakstan under samma förhållanden som sin romanfigur.

Boken blev avgörande för att han tilldelades 1970 års Nobelpris i litteratur.

Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson.

Romaner