Albertus Pictor

Beskrivning:

Albertus Pictor, Albertus Ymmenhusen, Albrekt Målare eller Albrekt Pärlstickare (ca 1440-1509) kom från en liten stad i mellersta Tyskland, Immenhausen, efter vilken han också tagit ett av sina tillnamn. I bevarade svenska källor dyker han först upp som borgare i Arboga 1465, i Stockholm omtalas han första gången 1473. Detta år gifte han sig med Johan Målares änka Anna och löste ut deras barns arvslott i det stenhus vid Norreport som Anna medförde i boet. I Stockholms handlingar för de följande decennierna kallas han ömsom målare, ömsom pärlstickare (d.v.s. brodör) ? han bedrev alltså två yrken, uppenbarligen med stor framgång att döma av huvudstadens skattelängder. År 1507 uppges att ?han på sängen ligger städse? och måste företrädas av sin hustru Anna i en rättssak. Men följande år, när ärendet åter var uppe till behandling, kunde han själv närvara i rådhusrätten, och i juni 1509 fick Albrekt Målare ett arvode för att ha spelat orgel vid en begravningsmässa i Storkyrkan. Han bör då ha varit omkring 70 år gammal ? med tidens mått en gammal man. Detta år är hans namn dock inte längre upptaget i skattelängden, och han har förmodligen gått ur tiden senare under året. Tillsammans med sin verkstad har Albertus Pictor målat ett 30-tal kyrkor i Mälardalen, såvitt vi nu vet. Den målade ytan i kyrkor som Härkeberga eller Täby, vilka hyser två av hans bäst bevarade målningssviter, är ca 600 kvadratmeter. Hans livsverk ? som också omfattar ett okänt antal figurbroderade skrudar ? utmärker sig för en överväldigande kvantitet och en imponerande kvalitet. Den kombinationen gör Albertus Pictor till en av de största i svensk konsthistoria. Albertus Pictor ? vilken klingande signatur. Efter fem sekler lyser den emot oss i Sala landskyrka som en eggande appell; eller måhända snarast såsom ett ansikte med blick tvärs igenom tiden. Att i våra dagar söka nå Albert Målare in på livet, man kunde kanske tro att detta huvudsakligen skulle komma att innebära en kulturhistorisk promenad bland burleska gubbar och entonigt psalmsjungande »snälla». Ett närmare studium med upprepade besök i dessa kyrkorum, i än det ena än det andra och efter varandra i olika följd kommer dock ofelbart att ge möte med en rik och intressant människa, igenom de målade verken, en människa snabb att ta intryck, snabb att omsätta dem i skapande gärning; entusiastisk, mångsidigt begåvad, praktisk och klarsynt, ständigt förnyande sig under skönhetssyners inverkan; framför allt en konstnär som förmår gestalta med omedelbarhetens gåva. Och en konstnär som det förunnats att ? här långt uppe i norr ? leva med i en djärvt nydanande tid, delaktig i dennas gärning. Det kunde måhända förefalla som vore Albert Målares verk någonting ganska fristående och hos oss tämligen rotlöst, förbindelselänken till »Peter Målare» undantagen, sedan gammalt känd och omvittnad. Ifrågasättas kan dock huruvida inte traditionssammanhangen äro långt mera omfattande, rotfästena betydelsefullare än man väntar. En stockholmsk atmosfär anas, en Staden mellan Broarnas gemenskap. Erfarenhet härav gör vandringar i gränderna och besöken i Storkyrkan mångfaldigt rika. Även om förlagor skulle kunna uppvisas för det allra mesta av de bildkompositio ner det här gäller så ligger i Alberts och några hans föregångares verk så mycket av kunnande och av säkerhet i hand, sinne och öga. Ett sådant behärskande av uttrycksmedlen att ingående studium rikligen lönar mödan även om studierna inte syfta till att dissekera och examinera artefakterna i deras ursprungssammanhang.

Kyrkomålningar