Maria Stuart

Beskrivning:

Det klara och uppenbara förklarar sig självt, men det hemlighetsfulla vädjar till den skapande fantasin. Alltid skola d.ä. för de gestalter och händelser i historien, vilka omgivas av en slöja av ovisshet, kräva ny tydning och tolkning. Som det verkligt klassiska exemplet på ett historiskt problems outtömliga och hemlighetsfulla lockelse får man vill anse Maria Stuarts livstragedi. Knappast någon annan kvinna i världshistorien har givit upphov till en så rik litteratur: skådespel, romaner, biografier och avhandlingar. I mer än tre århundraden har hon åter och åter lockat diktarna, sysselsatt vetenskapsmännen, och ännu i dag äger hennes gestalt samma kraft att tilltvinga sig ny gestaltning. Ty det är det svårtyddas väsen att längta efter klarhet, det dunklas efter ljus. Men lika olikartat som mångfaldigt har Maria Stuarts livshemlighet blivit utformad och uttolkad: det gives kanske ingen kvinna som blivit framställd så olika, än som mörderska, än som martyr, än som en löjlig intrigmakerska, än som ett himmelskt helgon. Men alla dessa växlande bilder av henne ha märkvärdigt nog inte tillkommit genom brist på befintligt material, utan genom ett förvirrande överflöd på sådant. De bevarade dokumenten, protokollen, handlingarna, breven och rapporterna uppgå till tusen och åter tusen: i tre århundraden har processen om hennes skuld eller oskuld alltjämt upptagits av nya domare och alltid med förnyad iver. Men ju grundligare man genomforskar dokumenten, desto smärtsammare frapperas man i dem av allt historiskt vittnesbörds (och därmed all historisk framställnings) tvivelaktighet. Ty även om ett dokument är handskriftligt äkta och gammalt och arkivarisk best, är det därför alls inte sa^ att det är tillförlitligt och I mänskligt sant. Knappast någonstädes kan man tydligare än i Maria Stuarts fall konstatera hur himmelsvitt olika en och samma händelse kan i samma ögonblick återgivas av samtida iakttagare. Mot varje dokumentariskt betygat ja, står här ett dokumentariskt betygat nej, mot varje anklagelse ett frikännande. Falskt är på ett så förvirrande sätt blandat med äkta. uppdiktat med faktiskt, att man strängt taget ser sig i stånd att på det trovärdigaste framställa snart sagt vilken uppfattning som helst: den som vill bevisa att hon var medskyldig till sin makes mord kan åberopa sig på dussintals vittnesmål, och det kan egendomligt nog även den som bemödar sig att framställa henne såsom utan del däri. För varje målning av hennes karaktär äro färgerna blandade på förhand. Kommer till denna förvirrande skiljaktighet mellan de föreliggande uppgifterna även politikens eller patriotismens partiskhet, bli bildens drag ännu starkare förvanskade. Och även oavsett detta förmår den mänskliga naturen, så snart det mellan två människor, två idéer, två världsåskådningar står en strid om vara eller icke vara, knappast motstå frestelsen att taga parti, att giva den ene rätt och den andre orätt, förklara den ene för skyldig och den andre för oskyldig. Men höra, såsom i föreliggande fall, framställarna för det mesta själva till den ena av de stridande riktningarna, religionerna eller världsåskådninbgarna, så är deras partiskhet a priori nästan ofrånkomlig. I allmänhet ha de protestantiska författarna hopat all skuld uteslutande på Mana Stuart, de katolska på Elisabet. Hos de engelska framställarna blir hon nästan alltid en mörderska, hos de skotska ett skuldlöst offer för skamligt förtal. Kassettbreven, det mest omstridda bevismaterialet, beedigas av de ena lika orubbligt såsom äkta.Som de andra förklara dem för en förfalskning. Partiinställningens färg gör sig ofrånkomligt gällande in i de minsta detaljer. Kanske har därför den som varken är engelsman eller skotte, den som i sitt blod saknar denna nedärvda inställning och bundenhet, större möjlighet att döma fördomsfritt och objektivt, kanske är det snarare honom förunnat att närma sig denna tragedi uteslutande med konstnärens lidelsefulla och k opartiska intresse. Helt visst vore även han förmäten, om han utgåve sig för att sitta inne med sanningen, med den absoluta sanningen om alla Maria Stuarts levnadsöden. Vad han kan uppnå är blott ett maximum av sannolikhet, och även vad han med bästa ett och vilja fattar som objektivt skall dock alltid visa sig vara subjektivt. Ty då källorna inte äro rena, måste han utvinna sin klarhet ur det grumliga. Då de samtida uppgifterna motsäga varandra, måste han vid varje detalj i denna process välja mellan frikännande och fällande vittnesmål. Och hur försiktigt han än må välja, skall han dock ofta handla ärligast genom att förse sin uppfattning med ett frågetecken och tillstå att det ena eller andra i Maria Stuarts liv från den absoluta sanningens synpunkt alltjämt är dunkelt och väl alltid skall så förbliva. I föreliggande försök har jag därför gjort det till en sträng princip att alls inte begagna mig av alla de uttalanden som framtvingats på pinobänken eller eljes avgivits under ångest och tvång: avpressade bekännelser får den som söker den verkliga sanningen aldrig godtaga såsom fullgiltiga. Likaledes ha uppgifter av spioner och sändebud (nästan detsamma på den tiden) endast begagnats med yttersta försiktighet, och varje från dem härrörande dokument har på förhand betraktats som tvivelaktigt. Om likväl här den åsikten representeras, att sonettema och till största delen även kassettbreven äro att be^ trakta som äkta, så sker det efter den noggrannaste prövning ^ med framläggande av de personligt övertygande skälen. . överallt där motsatta påståenden möta i de arkivariska dokument undersökta med hänsyn till ursprung och politiskt motiv, och när det varit oundvikligt att bestämma sig för det ena eller det andra, har som sista kriterium uppställts i vad mån den enstaka handlingen kan psykologiskt bringas till samklang med helhetskaraktären. Ty i och för sig är Maria Stuarts karaktär alls inte så Kemlighetsfull: blott i sina yttringar saknar den enhet, men till sitt inre är den från början till slut enkel och klar. Maria Stuart hör till denna mycket sällsynta och eggande typ av kvinnor, vilkas verkliga upplevelseförmåga är sammanträngd en helt knapp tidsperiod, som ha en kort, men intensiv blomning, som inte utveckla sina anlag och krafter i ett helt liv, utan blott inom en enda lidelses trånga och glödande rum. Ända till det tjugotredje året andas hennes känsla stilla och jämt, och likaledes svallar den efter det tjugofemte inte en enda gång upp något starkare, men däremellan rasar under knappa två år ett verkligt orkanlikt utbrott av en naturkrafts storslagenhet, och ur ett vanligt människoöde höjer sig plötsligt en tragedi av antika mått, mäktigt och storslaget uppbyggd som Orestien. Blott under dessa två år är Maria Stuart i sanning en tragisk gestalt, blott under detta tryck höjer hon dg över sig själv, ödeläggande sitt liv genom detta övermått och på samma gång bevarande det åt evigheten. Och endast tack vare denna enda lidelse, som mänskligt förintade henne, lever hennes namn ännu i dag i dikt och forskning. Därigenom att det inre levnadsloppet så starkt koncentrerade sig till ett enda explosivt ögonblick, har egentligen varje framställning av Maria Stuart sin på förhand givna form och rytm. Framställaren måste endast vinnlägga sig om att låta denna så rakt uppstigande och så plötsligt i sig själv tillbakafallande livskurva bevara sin prägel av häpnadsväckande engångsföreteelse. Man skall därför inte förundra sig över att denna bok Maria Stuarts första tjugotre år och sedermera hennes nästan tjugoåriga fångenskapstid tillsammans ej upptaga mer plats än de två år som utfylldes av hennes lidelsefulla tragedi. Ty i ett upplevat ödes sfär är den yttre och den inre tiden endast skenbart densamma. I verkligheten bestämmer endast fullheten av livsupplevelse måttet för en själ ? den täljer timmarnas lopp inifrån på ett helt annat sätt än den känslolösa kalendern. Berusad av känsla, saligt hänsjunken och ödesbefruktad, kan själen som den kortaste tidsfrist erfara oändlig fullhet och sedan åter, löst från lidelsen, förnimma andlösa år som tomhet, som glidande skuggor, som rena intigheten. Därför räknas i en livshistoria endast de spänningsfyllda, de avgörande ögonblicken, därför skildras den riktigt blott i dem och betraktad från dem. Endast när en människa låter alla sina krafter spela, är hon sant levande för sig själv och för andra. Endast när hennes innersta flammar och glöder, tar hon gestalt även i det yttre.

Maria Stuart